I don't regret my past, I just regret the time I've wasted on the wrong people

79eac" size="1">
2013-06-11, 15:55:00 / Kategori: Sverige
Hela natten och morgonen satt jag i isoleringscellen, med grov ångest och panik över att vara isolerad, men som vanligt, hade man ingen talan. Det var fortfarande stökigt på avdelningen utanför , personalen hade tillakallat extra personal för att försöka hålla ordning på alla. Allt jag kunde tänka på va hur besvikna och ledsna mina föräldrar måste ha blivit när dom fått ett samtal från personalen om att jag själv har genomgått ett gisslandrama och att deras dotter var den som planerade allt. På den tiden kunde jag verkligen inte se handling/konsekvens, utan sket fullständigt i konsekvenserna, min impulsivitet gjorde saker värre för mig hela tiden, och när jag väl fick konsekvenser, kunde jag inte acceptera dom, utan fortsatte att fucka ur, pga att jag var så trasig som människa.
 
Nu hade jag suttit i nästan 10 timmar i isoleringscellen utan att fått gått på toa eller druckit vatten, men jag var som förstelnad där jag satt, stirrade rakt ut från plastfönstrerna och ville egentligen att livet skulle ta slut. I flera år hade jag bara fått skit och konsekvenser, inte fått leva som en normal tonåring och mina föräldrar visste jag inte skulle vilja prata med mig på ett väldigt långt tag efter rymningen. Att alltid gå runt med hat och känslan över att känna sig ensam, gjorde att man som 14 åring verkligen inte såg nånting ljust med framtiden, det fanns ju inga vuxna som stöttade en heller, utan jag kände mig verkligen som en kriminell mördare typ, för det var exakt så jag blev behandlad. Vad kan det ha gått? en, två timmar senare låstes dörren upp och in kom två personal + ena personalen som jobbade natt. Dom alla tre stannade i dörren och glodde ut mig, precis som dom andra hade gjort bara för några timmar sen, o ja kände hur ilskan växte, mer och mer tills jag argt fick ut mig ett "Om ni inte har nått vettigt att säga kan ni lika gärna stänga dörren igen"..Då började han som brottade ner mig prata "Du har ingen aning om vad du har ställt till med här. Inte nog med att du har gjort dig skyldig till mordförsök, du har även gjort dig förtjänt av våld mot tjänsteman och planerat rymningsförsök. Det ser inte ljust ut för dig"  Att man som vuxen "proffisonell" behandlare sparkar på nån som redan ligger, kommer jag aldrig att förstå, jag var som sagt naken i cellen, helt utblottad, ändå var dom tvungna att stå och glo samtidigt som dom tryckte ner mig.. så jävla lågt att man ba vill spy.
 
Dom kastade in en mjukiströja och ett par mjukisbyxor o sa åt mig att jag var tvungen att gå tillbaka till mitt rum tills polisen kom. Ute på avdelningen var det riktigt kaos, allting låg huller om buller och tvn hade kastats i väggen så hela skiten gått sönder. Även toalettdörren var sönderslagen, bokhyllorna var helt trasiga och man kunde aldrig anat att det vart tjejer som gjort det. Men ändå kändes det skönt, att det blivit ett upplopp, så samhället inte kunde blunda längre för vad som pågick inne på hemmet. Så skönt att fått protestera, och det vet jag att alla andra tjejer kände också. Tänk hur mycket hat och ilska alla dessa tjejer bar på , men fick aldrig få utlopp för det, förens nu. Vissa tjejer blev bara psykade av uploppet. ena tjejen kunde inte sluta kasta saker på personalen så hon fick kastas in på isoleringscellen efter mig. Alla tjejer var inlåsta på sina rum när jag kom in till mitt och ena personal chefen följde med mig in. "Gabrielle, vi måste veta vart saxen är".."vilken jävla saxx" .."Den du använde i natt, vi har letat igenom hela avdelningen men hittar den inte, den måste fram annars får ingen släppas ur sitt rum".."Jag har inte använt nån sax, inget vasst i huvudtaget och jag vet inte vart den ligger, fråga kukhuvudet som brottade ner mig". Chefens blick  blev flackande och orolig, "vi kan absolut inte ha något vapen på avdelningen så du måste berätta vart den är". Jag kom verkligen inte ihåg vart jag hade gömt hovkratsen pga blackouten men personalen vägrade tro mig, utan trodde bara jag försökte komma undan så i över 8 timmar PLUS 10 timmarna jag var i isoleringscellen , var jag tvungen att sitta inne på mitt rum, utan vatten, utan att kissa och utan någon mat. Inga av tjejerna hade fått blivit utsläppta på flera timmar och dom började bli riktigt riktigt otåliga. Jag försökte lyssna från min dörr vad som pågick ute på avdelningen och man hörde hur personalen frebilt försökte leta efter hovkratsen. Plötsligt hörde jag hur ytterdörren från avdelningen öppnades och in kom massa mörka röster. Åh nej tänkte jag direkt, polisen..Min fot bultade och var så svullet att jag inte kunde ha strumpor eller nånting som rörde foten. Mitt hjärta började bulta igen när jag hörde att de mörka rösterna rösterna kom mot mig, med nycklar skramlandes mot deras ben när dom gick. Jag hasade mig snabbt upp från golvet till sängen, o in kom tre stora poliser, ståendes i dörröppningen, gloendes. "Du ska med oss" Var det enda dom sa, och jag försökte känna nånting, men allt var tomt. Jag förklarade för dom att min fot var stukad och att jag inte kunde gå någonstans, men allt jag fick tillbaka var ett flin från ena polisen som kom gåendes mot mig. "Då lyfter vi dig ut" Så lyfte dom mig upp mig, en på varsin sida och ut till avdelningen där all personal stannade upp med vad dom höll på med för att stirra ut mig. Medan dom bar ner mig för trapporna mot polisbilen tänkte jag verkligen på det värsta, nu skulle jag bli häktad , misstänkt för mordförsök,våld mot tjänsteman och för planerat rymningsförsök. Just i det tillfället sa jag hejdå frihet för evigt.
 
Bilresan till polisstationen var som en dimma, jag stirrade tomt ut på landskapet som såg som vanligt kallt och dött ut, precis som jag kände mig. Väl framme på polisstationen lyfte dom in mig till huvudingången där dom lämnade mig på en stol och sa åt mig att sitta där tills nån kom och tog hand om mig. Jag tittade mig runt och förstod att jag var i ett häkte, kronobergshäktet. Hur kudne jag hamna här? Var det nått fel på mig som sitter här redan som 14 åring? Alla dessa nertryckande tankar om mig själv gjorde ingenting bättre. Framför mig satt två plitar i ett bås, läsandes nånting väldigt intressant för dom båda såg helt insyltade i papprerna men förstod sen att det var rapporten från nattens händelse. I timmar satt jag på den där jävla stolen tills en plit kom fram till mig och förklarade att jag inte kunde häktas, pga att jag inte fyllt 15 år än, så dom väntade på svar från åklagaren med hur vida dom skulle placera mig. YESS! Vilken jävla tuuuuur jag hade som var minderårig! Ingen häktning, betyder sen INGET åtal eftersom jag inte var straffmyndig, Whop Whop! Genast kände jag en gnutta lycka igen, men visste att jag var långt ifrån ostraffad så lyckan försvann lika fort som den dök upp.
 
Nån timma senare skjutsade polisen tillbaka mig till p12, å då var det mörkt ute. Jag hade fortfarande inte ätit eller druckit nånting o hungerkänslan började bli olidlig. Väl tillbaka på avdelningen fick jag order om att gå in på mitt rum, men jag protesterade eftersom jag inte hade ätit nånting men fick ingen respons så jag började få panik, jag bara måste äta! 40 minuter senare kom personalen in med två ynkla ostmackor plus ett glas mjölk. Ahapp...Det vart min frukost,lunch och middag för den dagen..
 

Anonym

Nu förstår jag varför du kallas G ;)

Svar: hehe om det är just därför vet ja inte men.. ;)
Gaby



2013-06-12, 14:37:28



KOMMENTARER

» NAMN
» E-POST

» URL

Kommentera inlägget här:

Kom ihåg mig?
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se - allt om bloggdesign!