If I'm crazy enough to think it, then I'm crazy enough to say it

79eac" size="1">
2013-07-03, 16:53:49 / Kategori: Sverige
 
Att vakna upp på ett sjukhus, liggandes med slangar och hela köret när ja inte ens visste om varför jag var där skrämde mig. Allt jag minns från gårdagen var att jag hade gått hem till det där paret i byn och börjat festat loss. Hembränt + några lyckopiller gjorde att jag verkligen inte mindes ett enda skit och jag fick senare reda på att det var inte riktigt lyckopiller jag fick i mig, super starka smärtstillande som man aldrig ska blanda med alkohol så min kropp hade fått en kemisk reaktion, vilket betydde att tabletterna + hembränt sprit tillsammans i kroppen gjorde en blackout. När jag tittade upp från min sjukhussäng upptäckte jag att jag låg i väntrummet, med 120 ögon stirrandes på mig. varför i helvete lägger man nån som är helt däckad i väntrummet så alla kan glo ut en? Jag kände mig helt tom och lite bakom av tabletterna och eftersom jag fortfarande inte visste varför jag var där så drog jag ur sladdarna ur armar och näsa för att ställa mig upp, men efter att ha ställt ner benen på golvet var dom som spaghetti så jag ramlade ihop i en klump på golvet, och ännu fler ögon började stirra ut mig. Sjuksköterskorna måste ha hört min duns på golvet för två styckna kom gåendes snabbt emot mig för att plocka upp mig. "Du kan inte bara ställa dig upp sådär när du har legat och sovit i två dygn, och i med sladdarna!" Två dygn?? Hur i helvete kan jag ha sovit i två dygn? Fast jag kom på mig själv att det kanske inte var så konstigt eftersom jag verkligen inte minns nånting från händelsen. Hur kom jag till sjukhuset? Haha det var många frågor som bubblade upp men det var nog bäst att ba tare lugnt tills sjuksköterskorna kunde berätta.
 
Efter att ha legat övervakad i några timmar till blev jag nerskjutsad till maria ungdom, oohhh neeej..Värsta stället som fanns.. Väl därinne blev jag igenkänd av personalen direkt.."Hej Gabrielle..Är du tillbaks?" Skit kul att höra den liksom.. Den här gången blev jag inlagd på akuten, vilket är ännu värre än behandlingsavdelningen som jag var på förra gången. På akuten kom alla knarkare och alkisar direkt från gatan så alla såg ut som vrak hela bunten, och läskiga var dom flesta. Flummara umgicks med varandra, horsarna låg och avtände nånstans och alkisarna satt i rökrummet 24/7. Allt jag ville göra var att sova, sova bort all tid så att jag snabbare kom ut därifrån men man fick aldrig vara ifred, man fick inte ens vara på sitt rum själv under dagen, för då ansåg dom att man var "osocial". Jag ville ändå inte socialisera mig med pundare och alkisar men man som vanligt hade inget val. Så det enda man kunde göra var att läsa utslitna skvaller tidningar från 1997 typ , eller kolla på 1an,2an eller 4an..Jag med min rastlöshet försökte genast hitta nånting som kunde tillfredställa mig men det fanns verkligen ingenting att göra så jag satt och lade pärlplattor tills mina fingrar ömmade..
 
Efter en veckas vistelse på akuten fick jag ett samtal från soc..vilket bara skulle handla om vad för straff jag skulle få efter min urflippning. På ett sjukt sätt var det det enda man längta efter, att soc ringde, för man hade verkligen 0 kontakt med omvärlden what so ever så ett samtal från soc kunde man längta efter i veckor..sjukt. När kärringen äntligen ringde hörde jag på henne hur lugn hon försökte framföra samtalet utan att jag skulle flippa och bli galen. Inte ett hur mår du? fick man , utan hon gick direkt på det hårda. "Gabrielle, du är verkligen svår att förstå sig på, oavsett vad man säger till dig så gör du tvärtemot, och vi här på solna soc och ditt behandlingshem i uppsala anser att du är en fara för dig själv och samhället och du kan aldrig anpassa dig efter andra människor så det enda lösningen vi har för dig är att du får åka till ett p12 hem igen" Det sist nämnda trodde jag aldrig att jag skulle behöva uppleva igen, eftersom jag trodde soc och alla såg och verkligen förstod hur dåligt jag mådde att vara inlåst. Jag ville bryta av telefon luren och kasta den rakt i sockärringens ansikte för att helt iskallt tala om för mig att jag skulle bli inlåst igen. "Jag kommer bara rymma och ställa till problem, det vet du så väl så varför vill du få mig att må sämre än vad jag redan gör?? Varför är det ingen som lyssnar på mig? Ska jag verkligen behöva dö av en överdos innan nån kanske frågar mig hur jag mår och vad jag känner skulle få mig att må bättre?!" Min aggression började övergå i tårar och frustration men sockärringen brydde sig inte ett skit utan fortsatte helt iskallt "Kanske du den här gången ska börja lyssna på personalen och visa att du inte är en bråkstake, så kanske du blir fri nån gång?" Nu började jag koka, "Det är ju pga er soc och personal som gör att jag mår så jävla dåligt att jag vill ta tabletter för att kunna se nånting ljust i livet. Ni straffar och skäller ut mig och låser in mig som en jävla hund, jag är NORMAL som reagerar såhär, och jag kommer ALLTID reagera såhär tills ni fattar att jag är en egen individ som vet mina rättigheter!, Jag har inget beroende, så varför i helvete är jag ens här?? Varför placerade ni mig på ett behandlingshem när jag inte hade tagit en enda drog på 6 månader?? Jag var heelt Clean men blev behandlar som jag hade knarkat sönder i 40 år". Nu började kärringen tröttna "Gaby , det är exakt det här vi menar, du behöver inte ha svar på allting, du är underårig och får inte bestämma allting själv. Ju mer du lyssnar och är samarbetsvillig, ju fortare blir du fri.. TPT kommer hämta dig imorgon bitti för att skjutsa dig till Örebro, Ha det bra nu Gaby hejdå" Så lade hon på i mitt öra..Kunde man göra det värre?  Jag ville ringa upp henne men fick till svar att man inte fick ringa utgående samtal. Förstår ni nu vad jag menar med att ingen lyssnade på mig? När jag t.om grät av frustration och sorg så kunde sockärringar svara en tillbaka helt iskallt utan att ens lyssna på en. Jag förstår om jag var 30 år, varit ut och in på varenda behandlingshem och instution , men var endast 15 år gammal..bara ett litet barn liksom.. Aja det var inte mycket mer jag kunde göra , så jag packade min enda väska med kläder, för de andra hororna på mitt hem hade passat på att sno halva min garderob medans jag var borta, och jag fick inte ens kontakta hemmet.. Hur mycket skit kunde en människa ta innan man döda nån? Den frågan cirkulerade runt i mitt huvud väldigt ofta under den tiden, jag hade så mycket hat och ilska att jag nästan väntade in på att någon skulle gå in i mig eller säga något fel så jag kunde stor flippa på den personen.
 
08.00 blev jag utsläppt från Maria Ungdom för att transporteras till Örebro, och det fanns en speciell transport man fick åka i så fort du skulle transporteras från häkte, fängelse eller behandlingshem. TPT kallas dom och kommer alltid i en stor buss med igentonade rutor och med 3 st plitar. Det var min första gång att transporteras och blev mött av tre plitar som skulle ta ner mig till Örebro, och även där fick jag använda handfängslen "Vi tar inga risker, även fast du är 15" . Tydligen skulle vi hämta upp nån snubbe från kronobershäktet som också skulle vidare till Örebro, till kumla fängelset. men gud tänkte jag, ska jag behöva dela bil med en mördare?
 
Killen som också klev in i bilen i handfängslen log ett sånt stort och fjantigt leende mot mig så fort han såg mig.. Han hade väll inte sett en tjej på flera månader haha. Resan ner till Örebro var oooolidligt lång och jag satt bara och stirra tomt ut mot landskapet. Killen från häktet satt och skrev nått på ett papper, som såg ut som ett brev.
Precis utanför Kumla anstaltet såg man verkligen hur höööga murarna var runt om. Det är ju Sveriges högsta mur men man fattar inte hur högt det är fören man stod precis under dom. Nån minut senare släppte dom in oss och det kändes som en film. Jag var även tvungen att gå ur bilen för att bli visterad av någon anledning och medan jag stod utanför bilen , räckte killen mig det brevet han höll på att skriva på under resan. " Ja vill gärna att du läser brevet och ger mig ett svar" Så gick han.. Vadå för jävla svar? haha ..Plitarna som inte tyckte det var passande tyckte att jag skulle slänga brevet utan att läsa det , men jag var bara tvungen att se vad han ville ha svar på. Jag minns typ hela brevet men han började med att skriva hur söt han tyckte jag var, (Jag var 15 år, han kanske var typ 28-29)  sen började han förklara hur han har suttit häktat i 7 månader , i väntan på att få börja avtjäna ett 8 års straff , pga att han hade 1 kg kokain i ena handen, och en 9mm i den andra när polisen hade tagit han hemma. haha snubben hade sån ful och dålig handstil att man kunde tro att det var en 7åring som kluddrat på ett papper haha. Ett gott skratt fick man iaf innan vi begav oss vidare mot det andra fängelset, där jag skulle bosätta mig i en obestämd tid framöver och där i Örebro var det verkligen bara skog och bönder, inget annat. Väl framme måste ja säga att p12 var mycket mindre än den i Södertälje och det fanns en fin sjö precis brevid hemmet. Inga stängsel fanns och hade jag inte vetat vart jag skulle, kunde man tro att det var nåns villa ute i skärdgården, så pass fint var det. Och mitt i sommaren var det också så det var vamt och skönt ute.
 
Vi blev mötta av två kvinnliga personal som jag återigen skulle behöva klä av mig naken och hoppa groda för, och sjukt nog kändes det ínte så konstigt längre, som förra gången. Väl inne var det stort och luftigt, och man hade mycket mer utrymme att röra sig på än i Södertälje. Det fanns även en bakgård som man fick lov att hänga på när det var fint väder, så att man slapp vara inlåst i ett unkigt rum. Personalen gick igenom alla regler och dom var detsamma som i Södertälje, fast aktiviteterna var 120 gånger mer än i Södertälje. Varje dag var det någon aktivitet, som att bada, fiska, handla m.m. Man lagade maten tillsammans och oftast var det grillat ute på baksidan. Jag började snabbt digga stället och tjejerna som jag satt med och det kändes mer som ett kollo typ än en instution, vilket jag tyckte var as bra. För första gången på väldigt länge kände jag mig trygg och stabil, jag trivdes med i princip allt och för en gång skull kunde jag släppa stridsyxan.



KOMMENTARER

» NAMN
» E-POST

» URL

Kommentera inlägget här:

Kom ihåg mig?
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se - allt om bloggdesign!